Det är märkliga dagar. Det är skrämmande tider.
Varje gång man öppnar nyheterna eller Twitter så är det ännu en mer bisarr politisk ballong, ännu ett förslag som bara för fyra år sedan knappast skulle ens komma från undervegetationen av politikerna. Det tävlas i hårda nypor, vrida till om invandring och att fundera över integration är inget som säljer. Assimilera eller dö.
Det är en volymratt dragen till 11. Humanismen och det där som faktiskt är det svenska: öppenheten mot världen borstas bort från kavajslagen. Nu är det nationalism som står på agendan. Trumpismens playbook läses som om vore ett av evangelierna. Liberalismen är kommunism, godhet är svaghet. Blod och eld och gränser som ritas i sanden.
Det är få bloss av sans i den kompakta rullande väggen av idioti, det är svårt att ens försöka hinna se dem innan de dränks av ett massivt täcke av hat, aversion och inbilskhet. Att försöka att vända floden är försent, strömmen är för stark och drar med sig allt. Det är inte viljan som tystar utan den skarpa, skärande motvinden, orkanen av fulhet och ren ondska.
Jag skrev ”skrik inte åt hatet, skriv om kärleken” och tänker på förra valet när min vän Fredrik gav ut ”Om inte farfar hade stannat där hade jag inte funnits” och tänker på alla de som har en sån historia och nu får huka, försöka att tänka bort det som nu sker. Att det inte kanske handlar om dem. ”Ut med dem, släng ut dem, de har inget här att göra.”
Men jag är inte säker. Ingen är säker.
Vi ser nazister i kostym, vi ser fascister i blommig sommarklänning. Och de har fritt fram. Det är än en gång som man göra misstaget att tänka att vi vinner genom att samarbeta. Vi lär inte av historien utan återupprepar den. Om och om igen. För varje gång med mer effektiva vapen, dödsmaskiner och effektiv propaganda.
När kommer de första summariska rättegångarna, när kommer folkförflyttningarna, när kommer intellektuella att sammanpackas med de som man vill ta bort?
Vi är på randen, på randen av undergången.
